Inlägg hämtat från min blogg MyTrips.se
I dag har jag och Karin bott i Skåne i ett år. För exakt ett år sedan rattade vi in i Helsingborg (31 maj 2014) med Ford Focusen och pappas Volvo XC70 och ett par fullpackade släp. Vi hade, med hela vårt hem i två släpvagnar, färdats från Sollefteå via Sundsvall till Enköping och vidare till Helsingborg. Karin sammanfattade det så fint i sin statusuppdatering på Facebook 31/5 2014:
”90 mil, ett nytt bromsok och en parkeringsböter senare passerar vi äntligen gränsen till Skåne med Forden och flyttlasset. Fint.” Och skrev också en krönika med titeln ”Man kan vara sig själv i Norrland” i sin dåvarande tidning Tidningen Ångermanland: ”Aldrig mer kommer bilen att vägra starta i minus 25 becksvarta vintermornar. Aldrig mer kommer jag att sucka över att jag bytt till sommardäck när snön börjar falla igen i maj. Aldrig mer behöver jag längta efter havet.”
Och visst är det så. Det finns fördelar med alla delar av Sverige och nackdelar. Enkelheten, den avslappnade synen på livet, lugnet och gästfriheten finns i Sveriges perifera delar i norr, inte i Skåne. Men vintern är kall, lång och mörkret lägger sig redan vid 2-tiden i december. Sommaren är ljus, så ljus. Och försommargrönskan och dofterna är oemotståndliga. Norrland, om jag ska våga använda begreppet (mer än halva Sverige ju), är ett stycke unikum i Europa.
I Sydsverige, på västsidan mot Danmark (västra Skåne), är det trendkänsligt, lite ängsligt, Sverigedemokraterna vinner mark och människors attityd är en helt annan än i Norrland. Men Skåne är vackert, så vackert! Sommaren är lång och vintern saknar kyla och mörker. Naturen är frodig av lövträd i skogarna, rapsfält och vallmo på åkrarna och i byar och städer korsvirkeshus i varenda gathörn. Och det är nära till Danmark och Tyskland. Skåne är ett stycke unikum i Sverige.
Här sammanfattar jag det första året i bilder, månad för månad.
JUNI
Söderåsen
