Ett år i Skåne

Inlägg hämtat från min blogg MyTrips.se

I dag har jag och Karin bott i Skåne i ett år. För exakt ett år sedan rattade vi in i Helsingborg (31 maj 2014) med Ford Focusen och pappas Volvo XC70 och ett par fullpackade släp. Vi hade, med hela vårt hem i två släpvagnar, färdats från Sollefteå via Sundsvall till Enköping och vidare till Helsingborg. Karin sammanfattade det så fint i sin statusuppdatering på Facebook 31/5 2014:

”90 mil, ett nytt bromsok och en parkeringsböter senare passerar vi äntligen gränsen till Skåne med Forden och flyttlasset. Fint.” Och skrev också en krönika med titeln ”Man kan vara sig själv i Norrland” i sin dåvarande tidning Tidningen Ångermanland: ”Aldrig mer kommer bilen att vägra starta i minus 25 becksvarta vintermornar. Aldrig mer kommer jag att sucka över att jag bytt till sommardäck när snön börjar falla igen i maj. Aldrig mer behöver jag längta efter havet.”

Och visst är det så. Det finns fördelar med alla delar av Sverige och nackdelar. Enkelheten, den avslappnade synen på livet, lugnet och gästfriheten finns i Sveriges perifera delar i norr, inte i Skåne. Men vintern är kall, lång och mörkret lägger sig redan vid 2-tiden i december. Sommaren är ljus, så ljus. Och försommargrönskan och dofterna är oemotståndliga. Norrland, om jag ska våga använda begreppet (mer än halva Sverige ju), är ett stycke unikum i Europa.

I Sydsverige, på västsidan mot Danmark (västra Skåne), är det trendkänsligt, lite ängsligt, Sverigedemokraterna vinner mark och människors attityd är en helt annan än i Norrland. Men Skåne är vackert, så vackert! Sommaren är lång och vintern saknar kyla och mörker. Naturen är frodig av lövträd i skogarna, rapsfält och vallmo på åkrarna och i byar och städer korsvirkeshus i varenda gathörn. Och det är nära till Danmark och Tyskland. Skåne är ett stycke unikum i Sverige.

Här sammanfattar jag det första året i bilder, månad för månad.

JUNI

Söderåsen
Söderåsen

Fortsätt läsa

Om jag kunde vara en plastblomma

Krönika till Sollefteåbladet, december 2013.

Om man kunde vara en plastblomma. Alltid lika grönskande och färgglad trots årstidernas skiftningar och solen som ändrar bana där utanför fönstret. Nu ligger vi i skugga, halva Ådalen närmare bestämt. I branterna på sörsidan om älven mäktar inte solens strålar belysa och värma. Termometerns kvicksilver tar sig inte över nollstrecket.

Den nordliga breddgraden gör det inte lätt för oss att leva. Ändå tar vi oss igenom vinter efter vinter, år efter år, här uppe, långt i norr. Och det är nog tack vare julen, ljusslingorna och snön. Det som i fornnordiska tider kallades Midvinterblotet – ljusets återkomst till norden som en tröst när mörkret nått sin kulmen. Men så blev Sverige ett kristet land och blotet blev till jul.

En förunderlig tid fylld av märkliga traditioner. Flickor med ljus i håret eller pojkar i strut. Tomtar i varje gatuhörn trots att det enligt sägnen bara finns EN. En man som ska hinna med julklappsutdelning till miljarder barn, det krävs en otrolig logistik för det. Föräldrar som i rättan tid smiter ut för att uträtta något ärende och alltid missar tomtens besök. Barn som med tindrande ögon och skräckblandad förtjusning snällt tar emot klapparna.

Och så exakt klockan tre, mätt på julgröt, dyker Benjamin Syrsa upp i televisionen smörsjungandes på en visa vi hört förut. Merry Christmas. Kalle Anka och hans vänner önskar eder alla en riktigt god jul. Familjen badar i julklappspapper och vi låtsas vara nöjda med våra klappar. Så fortskrider dagen traditionsenligt utan minsta tecken på förändring.

Men julen hör barndomen till. Som vuxen har jag aldrig fått den där pirrande känslan av förväntan på julaftonsmorgonen. Jag känner inte längre att en timme med ”Kalle Anka och hans vänner”, för trettioförsta gången, skänker mig någon spänning.

Nej, för mig är julen numera ett sätt att glädjas åt det faktum att den mörkaste dagen på året har passerat, att det bara är sex månader till midsommar och att jag kanske ändå inte behöver vara en plastblomma för att ta mig igenom vintern.

Jag tittar ut genom fönstret och tänker att solen som ruvar bakom Hallstaberget snart ska gry igen. Men innan dess, God Jul och gott nytt år.

Från öl till kaffe – semestern är slut

krakow

Krönika i Sollefteåbladet, augusti 2013.

När verkligheten tränger sig på igen efter en lång semester är det dags att rannsaka sig själv. Att inse att semesterns sköna dagar är slut och att det oansvariga levernet inte kan vara för evigt. Det är de slappa dagarna i Krakow, ett veckoslut med hygge i Köpenhamn och sand mellan tårna på Västkusten, jag talar om.

Att vara på semester är att vältra sig i allt det goda i livet. Att intala sig själv att mat som dryper av fett, efterrätter som badar i socker och drunknar av grädde, är okej.

Semester är att i sommarhettan tillåta sig släcka törsten med öl istället för vatten, ölpriserna i Krakow manar inte direkt till återhållsamhet. Att inte kunna tacka nej till en Tuborg på Nyhavn i Köpenhamn. Att avsluta middagen med en gräddig lite för stark Irish Coffee. Att låta det goda men onyttiga få vara kryddan på ett mos av myllrande folkliv bland medeltida byggnader i de ljumma sommarvindarna.

Semester är att hasa sig fram i gränder och bland sevärdheter dagarna i ända, trött men ändå för nyfiken för att vilja gå och lägga sig. Att muttra lite försiktigt över hur oorganiserat det får tillåtas vara i andra länder än hemma och dra klyschan ”så här hade det aldrig fungerat i Sverige”.

Och när den bleka hyn, efter en lång mörk vinter hemma i Sollefteå, snabbt steks i den heta sommarsolen på Västkusten, när kroppen blir en fiskrätt på en restaurang, ”stekt rödig med smak av havssalt”, är vi på semester.

Men allt har ett slut. När standarddrycken byts från öl till kaffe vet vi med säkerhet att vardagen är tillbaka igen. Lika fort som den solbrända hyn bleknar, bleknar minnena av sommarens sköna dagar. Högsommar övergår i sensommar. Hösten knackar på dörren och det nya livet måste börja.

Bort med allt det feta, allt det söta och onyttiga. In med det hälsosamma. Rör på fläsket. Höstens tid är här och det är rätt skönt. Mår kroppen bra, gör knoppen det. Det är nu man ska missbruka skogens delikatesser, blåbär och kantareller och andas klar höstluft.

Om hösten ändå inte känns tillräckligt uppfriskande, ha förtröstan. Det kommer en sommar nästa år igen.

Nu och då i Ådalen

På en punschveranda i Ådalen

Sitter på en veranda i ett stort gammalt trädhus, en punschveranda närmare bestämt. Ni vet en sådan där herrarna i hatt vid förra sekelskiftet konverserade och drack av de finaste likörerna. Det var tider av uppsving och framåtanda. Industrialiseringen hade slagit till med kraft i det svenska samhället. Arbetskraft började söka sig mot städerna och här i Ådalen var inflyttningen stor. Arkitekter och byggherrar lät uppföra stora pampiga hus i trä och sten, gärna med med så många torn och glasverandor som möjligt. I bokhandeln nere på stan kan jag läsa om de goda tiderna, om expanderande städer och om skogen som var dess näring.

I dag tog jag en promenad ner på Sollefteås gator. Visst påminner staden fortfarande om gångna storhetstider. Det syns i en del arkitektur, främst i järnvägsstationen, som på höjden ståtar över staden. När järnvägen kom till stan kom världen till Sollefteå. Men idag är järnvägsstationen sedan många år nerlagd och de smidiga förbindelserna med omvärlden har upphört. Järnvägsstationen står som symbol för hela Ådalen och dess dilemma. Eller för att dra det ännu längre, hela problematiken med urbaniseringen.

Ådalens storhetstid förbi

Storhetstiden som i Ådalen tog slut någon gång på 1950-talet, kommer nog inte åter. Inte på ett bra tag i alla fall. Vi får börja acceptera att Sollefteås vackra trä- och stenbyggnader vars färg redan flagnar, kommer att flagna ännu mer. Och att de gamla neonskyltarna från det glada 50-talet inte mer ska tändas. Men mitt uppe i nedmontering av den svenska landsbygden och Norrlands inland bor människor. Man trivs här, man har sina liv här och man tycker att det finns något här som bara finns här. Sollefteå är unikt. Och det är bra charmigt här tycker många på besök. Det är vackert med den djupa älvdalen, niporna och de höga bergen. Staden har som en gammal åldrande människa karaktär.

Funderandes över stadens framtid och om gamla goda tider tar jag en klunk kaffe på min veranda. Tänk att det här en gång satt män med höga hattar och fina kläder rökandes cigarrer. Tänk att denna historia och dessa praktverk till byggnader nu finns tillgängliga för oss alla. I en tid då stora vackra trähus med glasverandor kan köpas för en spottstyver kan vi som vill bo här leva gott.

Billigare boende kräver mindre arbete, mer tid för varandra och sig själv. Detta är själva kärnan och potentialen i en stad som Sollefteå. Livskvalitet kallas det.

Här tar vi oss tid att leva.

Krönika i Sundsvalls Tidning

kronika-2010

Varför är det så svårt att fotografera där?

Jag ägnar en stor del av min fritid åt att fotografera allt mellan himmel och jord hemma i Sundsvall och Medelpad. Det har blivit som ett kall. Men så fort jag återvänder till min barndomsstad Stockholm blir jag som förblindad. Jag ser inga motiv. Det är konstigt för i vanliga fall ser jag nästan allt genom linsen, som att alla upplevelser är potentiella bilder i en fotobok. I Stockholm är det annorlunda. Är jag fortfarande hemmablind trots att jag inte bott där på 9 år? Det verkar uppenbarligen så.

I semestertider tar jag alltid en tur dit. Flanerar längs kajerna, tar en sväng ut på Djurgården, upp i de pampiga delarna av Östermalm, vidare genom ett sprudlande Vasastan, över bron till ett avslappnat Kungsholmen. Där vid den soldränkta Mälaren avslutar jag turen med en kall öl. Kameran är med, fint nerpackad i ryggsäcken, oanvänd.

Stockholm för mig, har blivit vad landet är för en stockholmare. En plats att slappna av på och bara vara. Stockholmarna stressar på i sin vardag samtidigt som jag segar i ett nästan oförskämt söligt tempo, ställer mig på fel sida i rulltrappan och famlar med kontokortet i kassan. Att vara lantis i Stockholm är bara för underbart.

 

Texten publicerades som sommarkrönika i Sundsvalls Tidning, fredag 23 juli 2010.