Krönika till Sollefteåbladet, december 2013.

Om man kunde vara en plastblomma. Alltid lika grönskande och färgglad trots årstidernas skiftningar och solen som ändrar bana där utanför fönstret. Nu ligger vi i skugga, halva Ådalen närmare bestämt. I branterna på sörsidan om älven mäktar inte solens strålar belysa och värma. Termometerns kvicksilver tar sig inte över nollstrecket.

Den nordliga breddgraden gör det inte lätt för oss att leva. Ändå tar vi oss igenom vinter efter vinter, år efter år, här uppe, långt i norr. Och det är nog tack vare julen, ljusslingorna och snön. Det som i fornnordiska tider kallades Midvinterblotet – ljusets återkomst till norden som en tröst när mörkret nått sin kulmen. Men så blev Sverige ett kristet land och blotet blev till jul.

En förunderlig tid fylld av märkliga traditioner. Flickor med ljus i håret eller pojkar i strut. Tomtar i varje gatuhörn trots att det enligt sägnen bara finns EN. En man som ska hinna med julklappsutdelning till miljarder barn, det krävs en otrolig logistik för det. Föräldrar som i rättan tid smiter ut för att uträtta något ärende och alltid missar tomtens besök. Barn som med tindrande ögon och skräckblandad förtjusning snällt tar emot klapparna.

Och så exakt klockan tre, mätt på julgröt, dyker Benjamin Syrsa upp i televisionen smörsjungandes på en visa vi hört förut. Merry Christmas. Kalle Anka och hans vänner önskar eder alla en riktigt god jul. Familjen badar i julklappspapper och vi låtsas vara nöjda med våra klappar. Så fortskrider dagen traditionsenligt utan minsta tecken på förändring.

Men julen hör barndomen till. Som vuxen har jag aldrig fått den där pirrande känslan av förväntan på julaftonsmorgonen. Jag känner inte längre att en timme med ”Kalle Anka och hans vänner”, för trettioförsta gången, skänker mig någon spänning.

Nej, för mig är julen numera ett sätt att glädjas åt det faktum att den mörkaste dagen på året har passerat, att det bara är sex månader till midsommar och att jag kanske ändå inte behöver vara en plastblomma för att ta mig igenom vintern.

Jag tittar ut genom fönstret och tänker att solen som ruvar bakom Hallstaberget snart ska gry igen. Men innan dess, God Jul och gott nytt år.

Krönika i Sollefteåbladet, augusti 2013.

När verkligheten tränger sig på igen efter en lång semester är det dags att rannsaka sig själv. Att inse att semesterns sköna dagar är slut och att det oansvariga levernet inte kan vara för evigt. Det är de slappa dagarna i Krakow, ett veckoslut med hygge i Köpenhamn och sand mellan tårna på Västkusten, jag talar om.

Att vara på semester är att vältra sig i allt det goda i livet. Att intala sig själv att mat som dryper av fett, efterrätter som badar i socker och drunknar av grädde, är okej.

Semester är att i sommarhettan tillåta sig släcka törsten med öl istället för vatten, ölpriserna i Krakow manar inte direkt till återhållsamhet. Att inte kunna tacka nej till en Tuborg på Nyhavn i Köpenhamn. Att avsluta middagen med en gräddig lite för stark Irish Coffee. Att låta det goda men onyttiga få vara kryddan på ett mos av myllrande folkliv bland medeltida byggnader i de ljumma sommarvindarna.

Semester är att hasa sig fram i gränder och bland sevärdheter dagarna i ända, trött men ändå för nyfiken för att vilja gå och lägga sig. Att muttra lite försiktigt över hur oorganiserat det får tillåtas vara i andra länder än hemma och dra klyschan ”så här hade det aldrig fungerat i Sverige”.

Och när den bleka hyn, efter en lång mörk vinter hemma i Sollefteå, snabbt steks i den heta sommarsolen på Västkusten, när kroppen blir en fiskrätt på en restaurang, ”stekt rödig med smak av havssalt”, är vi på semester.

Men allt har ett slut. När standarddrycken byts från öl till kaffe vet vi med säkerhet att vardagen är tillbaka igen. Lika fort som den solbrända hyn bleknar, bleknar minnena av sommarens sköna dagar. Högsommar övergår i sensommar. Hösten knackar på dörren och det nya livet måste börja.

Bort med allt det feta, allt det söta och onyttiga. In med det hälsosamma. Rör på fläsket. Höstens tid är här och det är rätt skönt. Mår kroppen bra, gör knoppen det. Det är nu man ska missbruka skogens delikatesser, blåbär och kantareller och andas klar höstluft.

Om hösten ändå inte känns tillräckligt uppfriskande, ha förtröstan. Det kommer en sommar nästa år igen.