Varför är det så svårt att fotografera där?

Jag ägnar en stor del av min fritid åt att fotografera allt mellan himmel och jord hemma i Sundsvall och Medelpad. Det har blivit som ett kall. Men så fort jag återvänder till min barndomsstad Stockholm blir jag som förblindad. Jag ser inga motiv. Det är konstigt för i vanliga fall ser jag nästan allt genom linsen, som att alla upplevelser är potentiella bilder i en fotobok. I Stockholm är det annorlunda. Är jag fortfarande hemmablind trots att jag inte bott där på 9 år? Det verkar uppenbarligen så.

I semestertider tar jag alltid en tur dit. Flanerar längs kajerna, tar en sväng ut på Djurgården, upp i de pampiga delarna av Östermalm, vidare genom ett sprudlande Vasastan, över bron till ett avslappnat Kungsholmen. Där vid den soldränkta Mälaren avslutar jag turen med en kall öl. Kameran är med, fint nerpackad i ryggsäcken, oanvänd.

Stockholm för mig, har blivit vad landet är för en stockholmare. En plats att slappna av på och bara vara. Stockholmarna stressar på i sin vardag samtidigt som jag segar i ett nästan oförskämt söligt tempo, ställer mig på fel sida i rulltrappan och famlar med kontokortet i kassan. Att vara lantis i Stockholm är bara för underbart.

 

Texten publicerades som sommarkrönika i Sundsvalls Tidning, fredag 23 juli 2010.