Köp förstoringar

De flesta av mina fotografier i mitt galleri finns att få på konstpapper i mått 29,7 x 42 cm (A3) med eller utan ram. Det går även att beställa bilder tryckta på canvas på ram. Prislistan kan komma att uppdateras.

FORM               MÅTT               PRISEXEMPEL
Canvas               70 x 100 cm      2500 kr
Konstpapper       29,7 x 42 cm      800 kr
Konstpapper       21 x 29,7 cm      500 kr

month

Nu och då i Ådalen

På en punschveranda i Ådalen

Sitter på en veranda i ett stort gammalt trädhus, en punschveranda närmare bestämt. Ni vet en sådan där herrarna i hatt vid förra sekelskiftet konverserade och drack av de finaste likörerna. Det var tider av uppsving och framåtanda. Industrialiseringen hade slagit till med kraft i det svenska samhället. Arbetskraft började söka sig mot städerna och här i Ådalen var inflyttningen stor. Arkitekter och byggherrar lät uppföra stora pampiga hus i trä och sten, gärna med med så många torn och glasverandor som möjligt. I bokhandeln nere på stan kan jag läsa om de goda tiderna, om expanderande städer och om skogen som var dess näring.

I dag tog jag en promenad ner på Sollefteås gator. Visst påminner staden fortfarande om gångna storhetstider. Det syns i en del arkitektur, främst i järnvägsstationen, som på höjden ståtar över staden. När järnvägen kom till stan kom världen till Sollefteå. Men idag är järnvägsstationen sedan många år nerlagd och de smidiga förbindelserna med omvärlden har upphört. Järnvägsstationen står som symbol för hela Ådalen och dess dilemma. Eller för att dra det ännu längre, hela problematiken med urbaniseringen.

Ådalens storhetstid förbi

Storhetstiden som i Ådalen tog slut någon gång på 1950-talet, kommer nog inte åter. Inte på ett bra tag i alla fall. Vi får börja acceptera att Sollefteås vackra trä- och stenbyggnader vars färg redan flagnar, kommer att flagna ännu mer. Och att de gamla neonskyltarna från det glada 50-talet inte mer ska tändas. Men mitt uppe i nedmontering av den svenska landsbygden och Norrlands inland bor människor. Man trivs här, man har sina liv här och man tycker att det finns något här som bara finns här. Sollefteå är unikt. Och det är bra charmigt här tycker många på besök. Det är vackert med den djupa älvdalen, niporna och de höga bergen. Staden har som en gammal åldrande människa karaktär.

Funderandes över stadens framtid och om gamla goda tider tar jag en klunk kaffe på min veranda. Tänk att det här en gång satt män med höga hattar och fina kläder rökandes cigarrer. Tänk att denna historia och dessa praktverk till byggnader nu finns tillgängliga för oss alla. I en tid då stora vackra trähus med glasverandor kan köpas för en spottstyver kan vi som vill bo här leva gott.

Billigare boende kräver mindre arbete, mer tid för varandra och sig själv. Detta är själva kärnan och potentialen i en stad som Sollefteå. Livskvalitet kallas det.

Här tar vi oss tid att leva.

Krönika i Sundsvalls Tidning

kronika-2010

Varför är det så svårt att fotografera där?

Jag ägnar en stor del av min fritid åt att fotografera allt mellan himmel och jord hemma i Sundsvall och Medelpad. Det har blivit som ett kall. Men så fort jag återvänder till min barndomsstad Stockholm blir jag som förblindad. Jag ser inga motiv. Det är konstigt för i vanliga fall ser jag nästan allt genom linsen, som att alla upplevelser är potentiella bilder i en fotobok. I Stockholm är det annorlunda. Är jag fortfarande hemmablind trots att jag inte bott där på 9 år? Det verkar uppenbarligen så.

I semestertider tar jag alltid en tur dit. Flanerar längs kajerna, tar en sväng ut på Djurgården, upp i de pampiga delarna av Östermalm, vidare genom ett sprudlande Vasastan, över bron till ett avslappnat Kungsholmen. Där vid den soldränkta Mälaren avslutar jag turen med en kall öl. Kameran är med, fint nerpackad i ryggsäcken, oanvänd.

Stockholm för mig, har blivit vad landet är för en stockholmare. En plats att slappna av på och bara vara. Stockholmarna stressar på i sin vardag samtidigt som jag segar i ett nästan oförskämt söligt tempo, ställer mig på fel sida i rulltrappan och famlar med kontokortet i kassan. Att vara lantis i Stockholm är bara för underbart.

 

Texten publicerades som sommarkrönika i Sundsvalls Tidning, fredag 23 juli 2010.